Monas pusselbit

På jobbet står det superstora påskägg utställda överallt, fulla med en massa godis.
Varje fikarast sitter vi med fingrarna i ägget, varje gång vi går förbi ett ägg är vi där
och plockar åt oss. Varför? Vi mår ju så illa, men inte slutar vi äta för det.
Det går ju bara inte att låta bli.
Långa Farbrorn gick tom så långt att han sa att han funderade på att ta ledigt bara
för att slippa äta så mycket godis. Fan tro't!



I morgon jobbar jag från köksbordet under förmiddagen medans L-P får åka och
byta däck på bilen. Sedan är det väl dags att ta fram kvasten och sticka iväg.



Vi har i alla fall köpt hem lite godis ifall det dyker upp några små kärringar i morgon.
På senare år har det dykt upp ungar som inte ens bemödat sig att rita några kort
eller försöka klä ut sig, dom är bara på tiggarstråt. Men dom kan bara fetglömma
att få något godis i det här huset, ska man få det så får man allt bjuda till lite.

Tänk vad den här mannen och hans kollegor kostar samhället, dvs alla oss andra,
en massa pengar. Dom skapar iofs arbetstillfällen för poliser, personal på fängelser
och häkten, vårdpersonal mfl men tänk så många människors liv dom förstör.
Just den här mannen "besökte" mitt kontor för drygt 20 år sedan, helt otroligt att
han kan finnas ute och få förstöra livet för fler människor.

Jag tål inte ens höra någon skämta om att göra ett rån, jag har alldeles för många
gamla kollegor som blivit utsatta för att kunna tycka att det är något att skämta om.
Jag klarade mig tack och lov från att bli rånad under dom 20 år jag jobbade som
postkassör, men mina kontor och mina kollegor hade inte samma tur.
Vid rättegången efter ett ganska uppmärksammat rån av mitt kontor så ville en av
dom åtalade be vår personal om ursäkt, han ville be dom om ursäkt för dom sekunder
av skräck han utsatt dom för. Sekunder av skräck!
Det är inte tal om några sekunder av skräck, det är en skräck som finns kvar i det
undermedvetna hela livet.

Det här är en annan skräck, rädslan att bli våldtagen.
Egentligen är det ganska konstigt att vi är rädda när vi går ute  själva i mörkret,
det är ju inte där dom flesta våldtäkterna sker. Överfallsvåldtäkter sker ju tack och
lov ganska så sällan,  det är ändå den okända mannen som ska kasta sig över
oss som vi är rädda för.
Men tyvärr så sker ju dom flesta våldtäkterna av någon som kvinnan är bekant med.

Nu blev det dålig stämning här, dags att prata om något kul i stället.
Storvreta har två killar med i den trupp som är uttagen till U19-VM.
Grattis till Henrik Stenberg och Victor Andersson.
Nu snackar vi innebandy alltså, om det nu var någon som inte hade fattat det.