Där satt den!

Där fick jag så jag teg!
Eller teg gjorde jag väl inte, snarare skrek rätt ut.
Elliott vaknade och såg ut att fundera över vad som hände, varför vi
helt plötsligt skriker rätt ut.
Jag hade suttit där och gnällt över Zlatan, varför går han bara?
Men vad gjorde det, huvudsaken var ju att han fick till den där sista
löpningen. Den som fick oss alla att skrika rätt ut och jubla.
Nu är det bara att tuta och köra, eller? Malta på onsdag.

*     *

Jag blir alldeles tårögd när jag läser om den lilla killen som klättrade
ut genom fönstret på sjätte våningen och ramlade ner.
Vilken tur att den modiga mannen fångade upp honom, med risk
att skada sig själv klättrar han upp på ett plåttak och dämpar
pojkens fall. En hjälte!

*     *

I morgon vankas det födelsedagsmiddag med kalkon, spännande.
Och jag får äntligen träffa Livia, det var ju så länge sedan nu.
Ja, två veckor är faktiskt en evighet för en farmor.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0