En pendlares underbara liv
Idag smög jag iväg liite tidigare än vanligt, gled ut genom dörrarna till glashuset
kl 15.25. En stund tidigare hade jag sagt till en kollega att jag inte kände att jag
hade så mycket mer att tillföra och att jag kunde tänka mig att åka hem.
Han tittade ut genom fönstret och sa, visst det är ju fredag och solen skiner.
Det såg faktiskt riktigt skönt ut och jag började stänga ner och packa ihop.
När jag så klev ut genom dörrarna så var det ju inte riktigt så fint som vi i vår
enfald trodde att det var. Det blåste och snön yrde, men det var bara att bita
ihop och börja promenaden mot Karlberg. Eftersom jag blir så varm när jag går,
tack vare att jag alltid är ute i sista minuten, tog jag inte på mig koftan utan den
fick ligga i väskan. Jag slirade fram i snömodden och kom fram till stationen några
minuter innan tåget skulle gå. Där inne är det fullt med folk, folk som står och
stirrat upp mot dom små skärmarna som visar avgångstiderna för tågen.
Inte ett tåg mot Upplands Väsby eller Märsta fanns med på skärmen!
Men när jag står där och tittar dyker det upp ett tåg på skärmen, 15.53 som jag
hade räknat med att ta skulle komma 16.14. Trodde jag ja.
Där fick jag stå i snöyra och snålblåst, i en timme och tio minuter.
När det till slut dyker upp ett tåg mot Märsta är det så fullt redan när det kommer
till stationen att det nästan inte gick på någon mer. Men vi skulle med, bära eller
brista så knökade vi in oss i det överfulla tåget. Efter att ha stått så länge ute i
kylan, utan koftan som jag inte kunde ta på mig där ute, så var jag genomfrusen.
Men efter att ha stått och tryckt mig mot en massa okända människor hela vägen
till Märsta så hade jag hunnit tina upp.
Ut på perrongen där för att stå och frysa ett tag igen. När Upptåget kommer har
jag sådan tur att jag får en sittplats, som jag riktigt satt och njöt av medans
hela gången var full av andra som inte hade samma tur.
Tre timmar och tjugo minuter efter det att jag lämnar jobbet kommer jag hem.
Vilken härlig avslutning på veckan, eller hur?
Men jag hade det inte värst i alla fall, hur gärna jag än vill tycka det.
Dom som fått sitta på stillastående tåg i flera timmar har nog det lite värre än
vad jag hade det. Tror jag i alla fall.
* *
Tur att jag inte jobbar på dagis, av en hel massa olika orsaker.
Jag har ju den ena konstigare bilden än den andra på Facebook, vem vet vad en
del människor kan läsa ut av dom bilderna.
Nu ska här sovas!
Gud nåde den som väcker mig i morgon bitti, jag ska sova som en tonåring.
kl 15.25. En stund tidigare hade jag sagt till en kollega att jag inte kände att jag
hade så mycket mer att tillföra och att jag kunde tänka mig att åka hem.
Han tittade ut genom fönstret och sa, visst det är ju fredag och solen skiner.
Det såg faktiskt riktigt skönt ut och jag började stänga ner och packa ihop.
När jag så klev ut genom dörrarna så var det ju inte riktigt så fint som vi i vår
enfald trodde att det var. Det blåste och snön yrde, men det var bara att bita
ihop och börja promenaden mot Karlberg. Eftersom jag blir så varm när jag går,
tack vare att jag alltid är ute i sista minuten, tog jag inte på mig koftan utan den
fick ligga i väskan. Jag slirade fram i snömodden och kom fram till stationen några
minuter innan tåget skulle gå. Där inne är det fullt med folk, folk som står och
stirrat upp mot dom små skärmarna som visar avgångstiderna för tågen.
Inte ett tåg mot Upplands Väsby eller Märsta fanns med på skärmen!
Men när jag står där och tittar dyker det upp ett tåg på skärmen, 15.53 som jag
hade räknat med att ta skulle komma 16.14. Trodde jag ja.
Där fick jag stå i snöyra och snålblåst, i en timme och tio minuter.
När det till slut dyker upp ett tåg mot Märsta är det så fullt redan när det kommer
till stationen att det nästan inte gick på någon mer. Men vi skulle med, bära eller
brista så knökade vi in oss i det överfulla tåget. Efter att ha stått så länge ute i
kylan, utan koftan som jag inte kunde ta på mig där ute, så var jag genomfrusen.
Men efter att ha stått och tryckt mig mot en massa okända människor hela vägen
till Märsta så hade jag hunnit tina upp.
Ut på perrongen där för att stå och frysa ett tag igen. När Upptåget kommer har
jag sådan tur att jag får en sittplats, som jag riktigt satt och njöt av medans
hela gången var full av andra som inte hade samma tur.
Tre timmar och tjugo minuter efter det att jag lämnar jobbet kommer jag hem.
Vilken härlig avslutning på veckan, eller hur?
Men jag hade det inte värst i alla fall, hur gärna jag än vill tycka det.
Dom som fått sitta på stillastående tåg i flera timmar har nog det lite värre än
vad jag hade det. Tror jag i alla fall.
* *
Tur att jag inte jobbar på dagis, av en hel massa olika orsaker.
Jag har ju den ena konstigare bilden än den andra på Facebook, vem vet vad en
del människor kan läsa ut av dom bilderna.
Nu ska här sovas!
Gud nåde den som väcker mig i morgon bitti, jag ska sova som en tonåring.
Kommentarer
Trackback
