Monas pusselbit

Tillbaka från Öland, utan träningsvärk och babianarsle.
Jag var lite rädd att jag, eftersom jag är så otroligt otränad, skulle ha världens träningsvärk i både ben och rumpa efter vår cyketur på Öland igår. Men på något konstigt vis känns det precis som vanligt.
Äventyret började i fredags, med buss från Cityterminalen i Stockholm.
Jag var lite orolig för hur det skulle gå på bussen, det var ett gäng som jag befarade skulle använda bussen som festlokal men dom tystnade ganska så snart. Det gjorde däremot inte herrarna från Umeå som pratade oavbrutet från det vi lämnade Stockholm till vi kom fram till Lundegårds camping på Öland. Dom var på resande fot i 14 timmar för att få cykla med oss, helt otroligt. Jag undrar om dom hade något att säga varandra på hemresan, så mycket som dom snackade när vi åkte ner.

När vi väl kom fram var det bara att hämta ut nyckeln till vår stuga och hoppa i säng. Jag trodde att jag hade tillbringat min sista natt för i år i en våningssäng, men där hade jag fel. Det blev två nätter i nederslaf i vårt lilla krypin, där vi i alla fall hade toa och dusch till skillnad från Uppsalagänget som bodde i stuga där man fick knalla iväg till en gemensam bekvämlighetsinrättning.

På morgonen traskade vi glad i hågen upp till restaurangen för att få i oss en stärkande frukost innan cykelturen, trodde vi i alla fall. När vi lyckats tränga oss in finns det bara sockeryoughurt och vitt bröd att äta, inte direkt någon bra uppladdning för dom som skulle tävla.


Tävlingsklassen på väg fram till start

Efter några timmars väntan var det så dags för start, för dom som skulle tävla.
Dom galningarna skulle trampa sju mil, både det korta och långa varvet.
När galningarna väl startat fick resten stå och vänta medans dom forsade fram över vägarna på den korta banan, när dom passerat började man släppa på dom som skulle cykla 42 km. När till slut att dom tokarna kommit iväg var det dags för oss som nöjde oss med en kortare tur på 28 km att få starta.
Jag är otroligt glad över att jag insåg mina begränsningar och valde att ta den korta banan, med ett värkande knä så kändes det en stund som att jag inte skulle kunna ta mig i mål. Men det var bara att bita ihop och låtsas som att det inte alls kändes som att jag skulle vilja amputera benet.
Jag gissar att det var en och annan bilförare som svor över oss 800 cyklister som for fram på Ölands vägar med varierande hastighet.

Väl i mål var det otroligt skönt att få kliva in i duschen och sedan belönas med ett glas vin.
Så var det dags för kvällens höjdpunkt, själva kamratmiddagen. Efter en riktigt god buffé kom ett gäng glada herrar upp på scenen och spelade för oss, Trio Memphis höjde om möjligt stämningen ännu mer.
Så röjdes borden bort och dansen till CC & Lee kunde börja och för dom som inte gillar styrdans fanns det ett disco att skaka på. Trots bra dansmusik så ledsnade jag ganska så fort och strax efter kl 23 gick vi fyra som delade stuga hem till oss och hoppade i säng, ganska så nöjda med vad vi presterat under dagen.

Hemresan tog hur lång tid som helst, vi startade kl 9 från campingen och jag var hemma strax efter kl 18. Buss till Kalmar, tåg till Alvesta och därifrån X2000 till Stockholm. Vi var lite sura när vi kom fram till Stockholm 40 minuter sent och hade missat tåget till Uppsala, men när jag nu läser om olyckan med X2000 så är jag glad över att vi krypkörde just den sträckan och blev försenade i stället.