Ambulansresa, ännu en debut

Om torsdagen inte blev som jag hade tänkt mig så är det inget mot hur fredagen blev.
Efter en natt då jag sov bättre än jag hade trott så vaknade jag betydligt mer smärtfri än jag hade somnat. Jag lyckades jobba på hyfsat bra här hemma vid köksbordet, även om det gick lite saktare än vanligt. Jag skrev till Uppsala Kommun för att göra en skadeanmälan och fick tillbaka en blankett att fylla i. Då hände det som kommer att göra att den anmälan blir lite mer innehållsrik.

När jag ramlade i torsdags och dessa vänliga människor hjälptes åt att lyfta upp mig där jag låg och hade ont i vattenpölen, då kändes det som att något rörde sig i axeln. Det kändes som att något hamnade rätt, trots att jag inte kännt att något åkt fel tidigare.
Detta talade jag om när jag var på närakuten, men där nöjde man sig med att ta röntgenbilder och det preliminära svaret på dom var ju att man såg inga frakturer.
Igår skulle jag hämta en sak i garaget och allt var frid och fröjd tills jag skulle stänga garageporten. I en ren reflexrörelse gör jag som jag alltid gör, sträcker upp höger arm för att ta tag i handtaget på dörren. Nu kommer jag aldrig så långt, direkt jag lyfter armen smäller det till och jag känner hur axeln hoppar ur led.
Eftersom jag hade suttit hemma och jobbat hela dagen och inte brytt mig om att klä på mig så där värst mycket höll jag på att skrämma grannarna rejält när jag står gråtande och chockad utanför deras dörr och ber om hjälp.
Min fina David kommer för att hjälpa mamma och vi bestämmer oss till slut för att höra om jag ska ta en ambulans in.



Dom rara ambulanskillarna kommer och kastar upp mig på köksbordet för att försöka få axeln att ramla rätt igen, det misslyckas så dom packar in mig i ambulansen och börjar en skumpig färd in mot akuten.
Dom började pumpa i mig morfin som inte tog bort så mycket av smärtan men i alla fall fick mig att bli lite lugnare så jag kunde slappna av något.

Väl inne på akuten möts vi av en sköterska som berättar att det redan finns ca 15 ortopedpatienter på vänt, underbart att höra när man ligger där och har ont. Så försökte först en läkare och ett gäng sköterskor att dra armen och axeln rätt, men dom vågade inte ta i allt för mycket utan att ha sett röntgenbilder. Då blev det en sängtur till röntgen och ner igen för att vänta på svar, en ny läkare och några andra syrror lyckas till slut dra allt på plats. Tack och lov så pumpade dom i mig fullt med morfin och grejer vid varje försök, men det gjorde förbannat ont ändå.
En väldigt konstig känsla att ha så ont men ändå känna att jag skulle kunna somna bort från allting.
En sängtur tillbaka till röntgen för att se att allt låg på plats igen och sedan var det dags att åka hem efter drygt sex timmar på akuten. Med armen i en slinga 10 dagar framåt och med ett sjukintyg som säger att jag blir borta från jobbet kunde jag sedan åka hem och kräkas efter morfinet.

Nu börjar eländet igen med att lära mig att göra allt med vänster hand, ni har ingen aning om hur lång tid det har tagit att skriva det här med enhänt pekfingervals.

*     *

Idag blev det så klart att vi möter förra årets finalmotståndare redan i kvarten, Caperiotäby var det lag som fanns kvar för oss när dom andra lagen gjort sina val. Det var väl ingen överraskning för någon att det skulle sluta så.

*     *

Vi skickar lammkött vidare till Düsseldorf, det kan nog funka.


Kommentarer
Postat av: Edde

Usch, det lät riktigt jobbigt det där.

Krya på dig!

2011-03-13 @ 10:10:08

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0