Monas pusselbit

Jo då, jag lever.

 

Men om jag hade haft ett annat kön så är det nog inte säkert att jag hade överlevt den här veckan och den här förkylningen. Så illa har det varit minsann.

 

Jag kände ganska snabbt i måndags morse att det här inte skulle hålla, efter att ha ätit en tallrik fil vände jag tillbaka till sängen och satt sedan snörvlandes vid köksbordet och jobbade hela dagen. Även tisdagen tänkte jag köra efter samma recept, men vid två-tiden insåg jag att det var dags för mig att ägna mig åt att vara sjuk i stället för att hålla på med nådon halvlmesyr mellan arbete och sjukdom. Så sedan dess har jag legat där i min säng, halvt döende.

 

På torsdagen lugnade snorandet ned sig men då kom värken, huvudvärken från helvetet.

Det var så att det blixtrade framför ögonen på mig och jag fick svårt att se. På morgonen hade jag fortfarande ont i huvudet men inte lika mycket och jag insåg att om jag ska kunna sätta mig i ett flygplan på söndag måste bihålorna få sig en omgång medicin.
Som tur är så har jag bytt till en vårdcentral som bryr sig om mig, trots att dom inte hade några lediga tider så fick jag komma och träffa en vänlig läkare som skrev ut receptet till mig.

 

För att ni riktigt ska inse hur sjuk jag har varit så.....
På Hyllan har man så här års sin skaldjursbuffé, den som jag har sett fram mot sedan jag var där förra året och mumsade i mig. I år hade vi naturligtvis bokat till just idag, just den dagen när jag känner att jag dels inte orkar vara ute bland folk och dels inte kan göra en buffé rättvisa. Så jag fick kalla in en reserv, M kastade sig på tåget från Stockholm för att vara min stand-in under kvällen.

NU förstår ni vilken näradödenupplevelse jag har haft, eller hur?