Monas pusselbit

 

* * *

 

Jisses!

Det är alltså redan dags att fira in nytt år.

Vad hände för roligt under 2012?
Jag fick bli farmor igen!
Nu är jag farmor till två små prinsessor och mormor till en liten prins.
Det ni!

 

Något annat jag gläds åt är att jag fick behålla mitt jobb vid omorganisationen.
Jag får fortsätta att arbeta med världens bästa kollegor.
Tyvärr så hade förlorade vi många fina kollegor i omorganisationen,
drygt 20% av personalstyrkan fick lämna oss.
Det var inte helt lätt att glädjas åt att ha jobbet kvar samtidigt som så många kollegor fick gå, flera med många år i företaget.

 

* * *

 

Svenska mästare!
För tredje året i rad blev vi, Storvreta IBK, svenska mästare.
Jag siktar på att tillbringa en helg i april i Malmö, då vi förhoppningsvis ska försvara guldet.

* * *

 

Något jag inte ser fram mot inför 2013 är att ett av mina barn försvinner till Australien.
Det är alldeles för långt bort.
Förhoppningsvis gäller det bara för några år, men det svider.
Jag vill ju ha alla i familjen inom sådant avstånd att jag kan träffa dom.
Men nu får jag ju en anledning att besöka Australien,
inget ont som inte har något gott med sig antar jag.

 

* * *

 

Nu ska vi äta gott, dricka gott och önska varandra välkomna in i 2013!

Jisses så länge sedan det var jag hade småbarn.

 

Nu har jag haft glädjen att ha besök av lilla prinsen i en vecka, jag hämtade honom på vägen hem från jobbet förra fredagen och sedan har han varit här hos oss. Över julen var mamma och pappa här också, men dom har ju sina jobb att sköta så prinsen fick stanna kvar hos oss några extradagar.

 

En viktig sak har han lärt sig under den här veckan.

Han fick följa med och titta på innebandy på annandagen och precis som förra gången han var med så var det fullt fokus på matchen. Han kanske inte riktigt tittade på samma saker som jag gjorde, tror han hade mest kolla på målvakterna och publiken på läktaren.

Men han snappade som sagt upp det viktigaste.

Idag tittade han på TV:n och utropar "Storvreta, jaaa", att det var ishockey på TV och inte innebandy spelar ingen roll. Det viktiga är att han lärt sig vilka man håller på.

 

Ja just det, vi har ju varit både barnvakt och hundvakt.

Ska det vara så ska det.

Tror jag ska sova en vecka när dom åkt hem.

 

Eller så laddar jag om och lånar en prinsessa.

 

* * *

 

Så skönt att vara ledig och slippa åka tåg dom här dagarna.

* * *

 

Jag är så otroligt glad över att vi fick ha alla barn och barnbarn här på julafton.

Det kommer antagligen dröja länge tills vi kan samlas alla igen på det viset.

 

* * *

 

Storvretacupen pågår för fullt, dom äldsta årgångarna spelar som vanligt före nyår och i år får för fösta gången seniorlag vara med och spela. Dom som rest längst för att få vara med och spela är två lag från Kingston Patriots som rest från Jamaica.
Storvreta IBK har ett samarbete med Jamaicas innebandyförbund och har hjälpt till att ge undomarna möjlighet till detta äventyr.

 

 

Hur korkade kan folk bli?

För att förhindra tragedier som morden i Connecticut är tydligen detta receptet:

 

 

Jag blir mörkrädd av att läsa sånt, ofattbart att det finns människor som tror att ännu fler vapen är lösningen.

Hoppas att Obama kan stå mot den (penning)starka vapenlobbyn.
Nu har han sin chans, han kan inte bli omvald så han har inget att förlora på att ta striden.

 

 

 

Den här "förbättringen" man har gjort för oss som har pendlat med Upptåget till Stockholm.

Vilket skämt!

Det är ju klart och tydligt att dom som har beslutat om detta inte använder sig av det här färdsättet, i alla fall så åker dom inte norr om Uppsala.

 

På morgonen ska vi ha fem minuter på oss att ta oss från Upptåget till pendeltåget, dom fem minuterna har förvandlats till en språngmarsch i full galopp för att hinna kasta sig ombord på pendeln innan den åker iväg. Sedan väntar 55 minuters resa med mycket sämre komfort än vi är vana med från Upptåget.
Sämre och trängre sittplatser, inga eluttag och inga toaletter.

 

Hemresan då?
Den har ju varit ett äventyr, där får vi verkligen mycket resa för pengarna.
Idag skulle jag åka med pendeln från Karlberg kl 16:39 då ska jag enligt tidtabellen kliva av i Storvreta kl 17:47. Tåget hämtade upp mig tre minuter sent, redan där så hade vi knaprat bort större delen av tidsmarginalen på fem minuter för bytet till Upptåget i Uppsala.
Men några minuter kan dom ju alltid hämta upp på vägen, tänkte jag i min enfald.

 

I Upplands Väsby blir vi stående för att vänta på besked OM vi skulle få åka vidare, det fanns tydligen ett trasig tåg framför oss. Men efter en stund fick vi knalla vidare och vi lämnade Arlanda 17 minuter efter tidtabell och vi anländer Uppsala en bra stund efter det att Upptåget åkt iväg. Men, 18:09 ska ju nästa Upptåg gå så det är bara att stå på perrongen och försöka se glad ut. 18:23 lämnar vi Uppsala och jag kliver äntligen av på stationen i Storvreta kl 18:32.

Min resa som startade 16:15 vid jobbet avslutades alltså ca 18:45 hemma.

 

Det enda positiva med nya pendeltåget är att vi slipper stå och frysa på perrongen i Upplands Väsby där alla andra tåg rusar förbi så det slår lock för öronen.

 

En av mina resekamrater ringde och pratade med SL när vi väntade på Upptåget, kvinnan som svarade där sa att hon hade jobbat hela dagen men inte fått ett enda samtal med klagomål på nya pendeltåget.
Är det så att vi bara tiger och lider?

Alla vi som missar våra anslutningar för att det är för kort med tid för byten?

Varför gör vi inte våra röster hörda och talar om hur det fungerar i verkligheten?

 

Som det är nu så styr jag inte över min egen tid, det är UL och SL som styr.

Det är dom som bestämmer om jag ska behöva flexa på morgonen och det är dom som bestämmer när jag kommer hem på kvällen. Om jag kommer hem.

 

Vore det inte för att jag trivs så otroligt bra på jobbet och med mina kollegor så skulle jag inte utsätta mig för det här, och dessutom betala så mycket pengar för det varje månad.

 

 

Har ni tänkt på en sak?

Det är så otroligt lätt att övertala mig att hoppa på saker.

 

Eller det är väl kanske inte alltid så lätt men ibland alldeles för lätt.

Om ni förstår vad jag menar.

 

Nu har jag i alla fall tackat ja till en sak som kan bli flip eller flop.

För min del alltså, hela stora grejen kommer att bli en flip.

Det är bara min bit som kan bli en flop. Eller en flip.

Vi får se, helt enkelt.

 

Ja ja, mer om det när det blir aktuellt.

 

* * *

 

Idag har jag njutit av att slippa åka tåg.

Jag har nämligen varit och tagit ett par bröstbilder, ni vet sådana där som visar mer hur det ser ut på insidan än på utsidan. Mammografi alltså.

Det innebar att jag kunde ligga kvar lite extra länge i sängen, efter att ha varit uppe en sväng vid 6-tiden för att skjutsa gubben till tåget. Det var så skönt att komma tillbaka in i värmen och krypa tillbaka i sängen och sova en stund till.

Skönt att börja jobba 7:30 som vanligt, men vakna 7:25.
Vore det inte så otroligt tråkigt att sitta ensam hemma och jobba så skulle jag nog kunna vänja mig vid att göra det lite oftare. Men det är klart, det sparar ju ca fyra timmars restid.

 

På tal om restid, den har ju inte direkt blivit roligare nu när det är SL som tagit över trafiken ända från Uppsala. Men det får vi prata om en annan dag, nu måste jag gå och lägga mig.

Så att jag orkar åka tåg i morgon igen.

 

 

Kl 13:30 ringde min jobbtelefon.

"Mona, du måste åka hem NU!
Man säger på radion att dom som ska ta sig från Stockholm till Uppsala bör åka nu, för det kommer bara att bli värre"

 

Min kollega satt i en annan stad men bekymrade sig för om jag skulle kunna ta mig hem från Solna i snöovädret. Visst är det väl otroligt omtänksamt.

 

Jag packade på mig alla kläderna och pulsade iväg, inte den vanliga vägen eftersom Upptåget var inställt. Det fick bli till att ta mig in till Stockholm Central och där lyckades jag komma med på ett tåg som skulle vidare mot Falun. Eftersom vädret var som det var så hade man vänligheten att låta oss Uppsala-pendlare åka med på det tåget idag, vilket jag var mycket tacksam för.

 

Min hemresa gick mycket smidigare än jag befarade att den skulle göra när jag lämnade jobbet, men i morgon kanske det är bäst att jag tar ett alternativt färdmedel.

 

I söndags hamnade jag hastigt och lustigt på konsert, Orphei Drängars jubileumskonsert.
Under 50 år har kören haft sin Caprice och nu fick jag för första gången tillfälle att få vara på plats. Jag hade inte köat själv ute i kylan för biljetten, vilket annars brukar behövas för dom som inte har någon anhörig i kören.

 

Förutom den otroligt duktiga kören så fick jag se och höra Ola Salo, Henrik Dorsin och Elin Rombo. Alla tre gjorde riktigt bra framträdanden men den som gjorde störst intryck på mig var Elin Rombo. Jag måste erkänna att jag hade ingen aning om vem hon var när hon kom in på scenen, men vilken pipa den tjejen har.

 

Här kan du läsa vad UNT:s utsände tyckte om konserten.

 

* * *

 

Som om inte det vore nog så hamnade jag hastig och lustigt på konsert på måndagkvällen också, Malena Ernmans julkonsert.
Den tjejen kan ju sjunga hon också, ibland så att jag fick rysningar.
Jag var väl kanske inte riktigt lika lycklig efter konserten som UNT:s recensent, men det var en mycket trevlig kväll.

 

Så här mycket "finkultur" vet jag inte när jag fått på så kort tid, all vacker musik gör gott i själen.

 

Skulle ni fråga mig vilken av Elin Rombo och Malena Ernman som jag gärna skulle vilja höra igen så är svaret ganska enkelt.
Utan en sekunds tvekan väljer jag Elin Rombo.

Hon var för mig en större upplevelse, hon sjunger otroligt vackert och så var hon riktigt rolig i sketcherna tillsammans med Henrik Dorsin och Ola Salo.