Monas pusselbit

Hur kan man se så här eländig ut?

Blek som jag vet inte vad, förkyld med rinnande ögon och näsa och så toppas det med blödningen i vänsterögat. Ingen vacker syn kan jag tala om.

 

Jag hoppas att jag kan åka till jobbet i morgon, det känns som att det är dags.
Men i värsta fall får jag väl sitta vid köksbordet och låta tårarna rinna, det är ju trots allt inte så trevligt för kollegorna att ha sjuklingar på plats i det öppna kontorslandskapet.

 

* * *

 

Idag åkte julgranen ut och stakarna bort från fönsten, nu får det vara nog med julen.

Men ljusslingan runt huset får sitta kvar ett tag till, gillar att det lyser där när jag kommer hem från jobbet i mörkret.

 

* * *

 

Jag kan inte låta bli att reta upp mig på alla som nu tycker att det är så otroligt fel att polisen sköt killen som var med om rånet i Södertälje.

Visst, att han blev träffad i huvudet var inte bra. Men han måste väl ändå haft det med i beräkningarna när han valde att vara med om rånet? Att risken fanns att något skulle hända. Att risken fanns att allt inte skulle gå så smidigt som dom antagligen intalade sig att det skulle göra. Att risken fanns att polisen skulle dyka upp, om inte vid själva rånet så vid någon annan tidpunkt.

Vad trodde dom skulle hända? Om man väljer att stå med ett vapen i sin hand i en sådan situation, då har man gjort sitt val.

 

För killens familj är det ju naturligtvis svårt att förstå, inför mamma och pappa så är ju dom flesta killar den där lilla fina pojken som föräldrarna har fostrat. Det ingick antagligen inte i deras fostran att han skulle begår rån och orsaka andra människor elände.