Monas pusselbit

Nyss hemkommen från Globen där jag har sett IKSU och Warberg bli svenska mästare.

Vi åkte med Sten Stures buss, bekvämt och bra, skönt att slippa köra själva och leta
parkering osv. Vi fick lite underhållning(?) på resan mot Stockholm, när en buss kör om
oss på E4:an blir vi nästan bländade.
Ett gäng vita ändor lyser mot oss från bakfönstret i bussen, vi blev moonade :o)

På plats i Globen fick satte vi oss tillrätta för att se damfinalen.
Det syns ganska så klart att det är väl inte så noga med damfinalen, vi lägger allt krut
på herrarna sen.
Vid line-upen så fungerade inte ljusen, så tjejerna stod i mörkret utan någon spot på sig
när deras namn lästes upp och det visades fel tjej på monitorerna.
Matchen startade väldigt sömnigt, men det tog sig sedan och blev spännande på slutet.
IKSU vann ju till slut matchen och det var väl helt rättvist.
Jag måste med rodnande kinder erkänna att jag inte känner till så mycket om damerna,
det är L-P som får berätta för mig om dom olika tjejerna. Den enda tjejen som jag riktigt
känner igen är Amanda Wendelstig, hennes lag krigade ju Emmas lag mot mycket när
tjejerna var yngre.

Så var det dags att få lite i magen före herrmatchen.
Vi hittar på en restaurang och ställer oss i kö för att på bord, fullständig kaos men vi får
till slut ett bord efter att ha väntat ett tag. Vi får beställa hyfsat snabbt, vi tänker att en
räkmacka kan ju inte ta så lång tid att kasta ihop.
Så får vi vänta och vänta, folk som fått sina platser senare än oss får in sin mat och vi
sitter snart som på nålar. Jag frågar servitrisen om mackorna var på väg och det var
dom säger hon, det var nog inte med sanningen överensstämmande för när dom så
äntligen kom in 10 minuter före tekning så bad hon så mycket om ursäkt för att vi fått
vänta så länge och dom skulle bjuda på kaffe efter maten.
Kaffet fick vi hoppa över och dom goda räkmackorna fick vi snabbt som ögat trycka i oss
för att rusa in till våra platser igen.
Vi kom till våra platser precis i tid till line-up, den här gången så hade man hittat knappen
för spoten så killarna fick komma i strålkastarljuset.
Vilken fest Warberg bjuder upp till!
Både på planen och på läktaren, vilken härlig publik Warberg har med sig.
Man ser tydlligt vilken olika inställning dom olika klackarna har idag, Warbergs och AIKs.
För Warberg hör man hela tiden sång och man heja på sitt lag, "Vi älskar Warberg".
Från den andra kortsidan hör man inte lika mycket sång, där ägnar sig klacken ibland åt
att stå och peka på några killar som har Djurgårdenhalsdukar i stället.
Sedan visar man vilken supporterkultur man har, i stället för att älska sitt eget lag och 
heja fram dom så hatar man motståndarna. "Vi hatar Warberg"  är det vi får höra.
Sorgligt att både se och höra.

Till slut, efter förlängning och straffar, så står Warberg där som svenska mästare igen.
Precis som jag hade trott och till Lillpojkens besvikelse.

Nu är det dags att packa, 6.30 i morgon bitti lyfter vi mot Rhodos.
Lite avis är ni allt, eller hur?