Förlorar vi vår själ?
Som ni vet är jag en hängiven fan av Storvreta innebandy.
Jag bor ju i "byn" och vi har varit aktiva i klubben sedan den var något år gammal.
Numera är vi bara aktiva supporters, men tidigare spelade alla mina tre barn och min man var tidvis tränare för dom alla tre. Två av dom slutade som ungdomsspelare men den ena dottern spelade med damlaget i div 1.
För några dagar sedan presenterade Storvreta det senaste tillskottet av spelare till herrarnas SSL-lag, den finska legenden Rickie Hyvärinen.
Så klart en supervärvning, säg det lag som inte skulle vilja ha Rickie i truppen.
Men jag blev trots allt lite besviken, besviken över att vi inte tar in någon ny back.
Forwards har vi, men på backsidan finns det luckor att fylla.
Forwards har vi, men på backsidan finns det luckor att fylla.
En gissning är att Mika kommer att kliva ner som back om/när han kommer tillbaka, men hur bra han än är där så räcker det ju inte.
För mig känns det lite som att vi håller på att förlora vår själ.
Det där som är Storvreta, som gör #viärStorvreta till en självklarhet på Twitter.
Otroligt tråkigt att höra att lagledaren Kent Bäckström och materialansvarige Jörgen Karlsson lämnat besked om att de inte blir kvar nästa säsong. Och att tränare Markus Puskala slutar.
Det känns lite som att vi tappar det där som är Storvreta, att det där som finns runt spelarna och håller ihop laget försvinner. Jag hade igår ett samtal med en kille som har haft en stor betydelse för klubben, på flera olika sätt, och vi var rörande överens om att vi på något vis är på väg att förlora hjärtat i klubben.
Men nu ska jag inte måla fan på väggen, det blir säkert kanonbra.
Vi kommer att vara med och kriga om finalplatserna även nästa säsong.
#viärStorvreta
Ladda batterierna i Kolymbia
Tänk er att ligga ute på terassen och njuta i solen i nästan 30-gradig värme, kliva rakt ner i poolen och svalka av sig och sedan kliva upp på terassen och fortsätta att sola.
Att lyfta blicken över poolen och se ut över havet.
Så hade jag det i förra veckan, vi hade en härlig vecka på Rhodos.
Vi bodde på Atlantica Aegean Park i Kolymbia, ett himmelrike för barnfamiljer.
Säga vad man vill om all inclusive, men det är otroligt bekvämt även om jag ledsnade på maten redan efter några dagar. Oavsett vad buffén kallades för så var det i stort sett samma mat varje dag, man hade skurit kycklingen lite olika bara. Typ.
Något nytt man börjat med är tydligen att om man inte kan/vill sova med den tjocka kudden sängen är bäddad med så får man betala 3 Euro/natt för att få en annan. Helt otroligt.
Som sagt så är det ett barnhotell, det visade sig ganska tydligt genom att när klockan var 21 så var kvällsunderhållningen slut och det var lika bra att gå till rummet. Det fanns någon bar öppen, men där hände det inget värt att stanna uppe för.
Mina kollegor skrattade åt kortet jag skickade, dom tyckte det såg ut som att vi var på en öde plats, helt utan sällskap. Och dom stunder grannbarnen sov eller var på annan plats så kändes det nästan så, att vi var nästan själva och kunde njuta av att vila i solen.
Verkligen vila och ladda batterierna igen.
Ja, jag vilade ju inte hela tiden.
Faktiskt så var jag på vattengympan varje dag, det var nog tur det annars hade den duktiga Adam(?) fått stå där ensam några av dagarna. Första passet jag var på var det nog en annan resenär och två av personalen från Fritidsresor som var med. Men det dök upp fler och fler till passet för varje dag som gick så jag behövde inte ha dåligt samvete för att jag åkte hem och lämnade honom ensam.
Det är helt underbart att åka iväg vid den här tiden på året, tjuvstarta sommaren lite och få lite färg på benen nu när det börjar bli dags att slänga bort strumpbyxorna.
Resan slutade inte riktigt som jag hade tänkt, jag fick lov att träffa farbror doktorn för att få lite mediciner innan vi åkte hem eftersom jag lyckades få någon sorts öroninflammation.
Jag var lite rädd för flygresan hem eftersom det gjorde så ont i örat, men med hjälp av medicinerna och lite smärtstillande så gick det riktigt bra.
