Monas pusselbit

Jag fick en kommentar igår som jag funderat mycket på.
Det var Mim som kommenterade det jag skrivit om detta.

Mim är resultat av sina föräldrars fjärde provrörsbefruktning, hon kom som en efterlängtad
gåva till sina föräldrar för 18 år sedan.
Samtidigt som föräldrarna kämpade för att bli gravida stod dom i kö för att få adoptera ett barn.
När Mim kom ville dom fortfarande adoptera ett syskon till henne, men då tog det stopp:

"Mamma och pappa gick inte ur adoptionskön, de ville fortfarande adoptera. Men de fick inte,
bara för att de redan hade ett biologiskt barn. Människorna på adoptionsbyrån ansåg sig veta
att  mamma och pappa inte skulle älska det barnet lika mycket. Pyttsan heller. "

Har ni hört något så korkat?

När man har ett barn och ska få ett till, visst funderar man över hur man ska kunna älska det
nya barnet lika mycket som man älskar det första. 
Men det är ju så vist ordnat att man inte tar kärlek från någon när man får fler barn, 
kärleken växer och omfamnar alla barn man får. Antingen det är ett eller som i mitt fall tre.
Och hade vi valt att adoptera ett barn, visst hade vår kärlek växt till det barnet också.
Och det hade ju naturligtvis Mims föräldrars kärlek och omsorg också gjort.

Nu får Mim leva som enda barnet, i stället för att ha ett syskon att dela livets glädje och
sorg med.

Jag hoppas att man numera har ändrat synen på detta hos adoptionsbyråerna.