Storsnarkare

I morse så fick jag nog en ovän på tåget är jag rädd.

I förra veckan var det ju en karl som snarkade så hela tåget vibrerade,
hela vägen fram till Upplands Väsby.
I  morse så hamnade jag bakom honom när vi klev på tåget i Storvreta och jag hann väl
inte mer än sätta ner rumpan så startade han sågverket.
Han hade fällt tillbaka sätet och snarkade så tungt att hade det funnits gardiner så hade
han nog svalt ner dom i sina andningar. Alla i vagnet sitter och tittar på mannen och
funderar över hur han kan åstadkomma dessa ljud.
Jag känner att jag inte kommer att stå ut med ännu en resa som i förra veckan.
Frågan var alltså, skulle en man få sova och störa alla andra eller skulle vi andra få en
möjlighet att vila oss i form inför dagens mödor?
Jag hade ju inget val så jag knackade mannen på axel och bad att han skulle räta upp
stolen så att han skulle snarka så "jävligt" hela tiden.
Mannen rätar på sig och sista biten in till Uppsala var det tyst.
När tåget stannar där så reser sig mannen, hans blick mot mig var allt annat än vänlig.
Så ruskar han på huvudet mot mig och kliver av tåget.

Jag hoppas jag slipper ha honom nära mig i morgon bitti, för jag kommer ju inte kunna
låta bli att säga till honom igen.
Vet inte om det är hornen som börjat växa på mig igen, men jag vill inte bli störd på
det sättet när jag åker på tåget. Att småsnarka lite är väl något som kan hända alla
någon gång, men att snarka så att tårna krullar sig är inte OK.

Det brukar vara knökfullt på Upptåget vissa turer, men riktigt så här fullt blir det aldrig.
Tack och lov!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0