Monas pusselbit

Dagen började ju inte så där värst bra.
Först lyckas jag på något sätt förlora mitt guldarmband och fem guldringar, jag hade
dom inne i huset och sedan är dom bara borta. Helt obegripligt!
Jag har sopat genom snön utanför och letat inne, men jag hittar dom banne mig inte.
Som om jag inte förlorat guld så det räcker, det verkar ligga en förbannelse över
mig och mina smycken.
Det här gjorde ju att vi missade tåget och fick sikta in oss på nästa, det gick som
det skulle och allt var frid och fröjd. Tills vi kom på pendeltåget som blev stående
pga ett urspårat Arlanda Express-tåg, vi fick krypa fram en station i taget och bli
stående hur länge som helst på varje ställe. Vi ledsnar på det och hoppar av i
Norrviken för att ta en taxi, trodde vi ja.
Det fanns inte en taxi att få tag på, helt korkat att tro att det skulle gå när det är
stopp i tågtrafiken. Till slut kom vi med på en buss till Kista och där kunde vi ta
tunnelbanan. Jag kom inglidande på jobbet precis när dagens frukostmöte var slut
och allt var undanplockat, som tur var så hade Rosie varit så gullig och gjort i
ordning ett par mackor till mig.
Jag var orolig för hemresan eftersom det kom en hel del snö, men att vara åtta
minuter sen är ju just nu som att komma i tid.

 

I morgon blir det en tuff dag, i morgon ska Olle Boson begravas.
Begravningsakten sker i Stefanskyrkan kl 14.

Egentligen så är ju inte tågförseningar något att haka upp sig på, det finns
värre saker som kan hända.