Monas pusselbit

I morse när vårt tåg äntligen kom fram till Upplands Väsby stod pendeltåget inne,
alla kastar sig upp i tåget och springer ut så fort dörrarna öppnas.
Precis när dom första kommer fram till dörrarna på pendeln så pyser den till och
åker iväg med alla oss stående på perrongen.
Antagligen gjorde lokföraren highfive med sig själv när han lyckades så bra,
något att berätta i fikarummet sedan.
Det gick ju iofs ingen nöd på oss den här gången, att stå en kvart och vänta
när det är nollgradigt och utan snöstorm är ju ingenting mot hur vi har haft det
under den här vintern.

*     *

När vi kom hem hade vi finbesök, Linda var här och pratade hund med Elliotts
matte. Eftersom vi skulle ut och promenera så fick jag inte möjlighet att prata
med Linda, men jag lyckades i alla fall göra det där som man inte ska göra.
Jag klappade på Bosse i den stora fina magen, det ska man banne mig inte göra.
Varför är det helt plötsligt OK att klappa någon på magen bara för att den är gravid?
Jag vill ju inte att någon kommer och klappar mig på magen så varför skulle andra
tycka att det är OK att jag gör det på dom?

Så, Linda jag skulle hållit händerna borta från dig och Bosse.

     
         (Det är varken Linda eller Bosse på bilden)

Jo, det skulle ju promeneras.
Eller det trodde jag i min enfald att vi skulle göra, promenera.
Men tydligen så skulle vi ut på en skogsvandring som gick över till att vara en
balansgång uppe på tågrälsen en stund innan vi kunde ta oss ut på väg igen.
Ja ja, vi motionerade i alla fall och tränade fotlederna i skogen.

*     *

I söndags gjordes det två årsdebuter här hemma, jag hängde tvätt ute för
första gången i år och jag bakade årets första rabarberpaj.
Visserligen inte med egna rabarber, dom är ju knoppiga ännu men ändå.
Rikgit gott var det.