Monas pusselbit

 

 

 

Den här vackra sommardagen har jag suttit hemma vid köksbordet och jobbat, för att kunna smita iväg på lunchen och ta farväl av en vän.
En innebandyvän som fick sluta sitt liv alldeles på tok för tidigt, i en vidrig sjukdom.

Här kan du läsa vad Klas kollega skrivit om honom.

 

För mig var det viktigt att gå på begravningen.
Det är ett sätt att få avslut och att hedra Klas, visa dom anhöriga att det finns många människor som delar deras sorg och saknad. Att han kommer att fattas oss.

 

Det var en vacker stund i kyrkan med många vänner på plats för att ta farväl.
Det gjorde så ont i hjärtat att se Klas fru och tre döttrar ta sitt farväl vid kistan.

Och tårarna strömmade när Madeleine McDonald så vackert sjöng "Himlen är oskyldigt blå" och "För kärlekens skull" av Ted Gärdestad.

 

Och jag blev rörd och stolt över att se hur Storvretas spelare så fint och värdigt bar kistan ut ur kyrkan till den väntande bilen.

 

* * *

 

Vet du Klas, vi är många som kommer att fortsätta höra din röst i Fyrishov.

Du stod för tryggheten och det korrekta när du var speaker vid Storvretas matcher.

Vem som än tar över det uppdraget har det bara till låns av dig.

 

Ha det bra där du är nu, vi saknar dig.