Monas pusselbit

Jo då, jag lever.

 

Men om jag hade haft ett annat kön så är det nog inte säkert att jag hade överlevt den här veckan och den här förkylningen. Så illa har det varit minsann.

 

Jag kände ganska snabbt i måndags morse att det här inte skulle hålla, efter att ha ätit en tallrik fil vände jag tillbaka till sängen och satt sedan snörvlandes vid köksbordet och jobbade hela dagen. Även tisdagen tänkte jag köra efter samma recept, men vid två-tiden insåg jag att det var dags för mig att ägna mig åt att vara sjuk i stället för att hålla på med nådon halvlmesyr mellan arbete och sjukdom. Så sedan dess har jag legat där i min säng, halvt döende.

 

På torsdagen lugnade snorandet ned sig men då kom värken, huvudvärken från helvetet.

Det var så att det blixtrade framför ögonen på mig och jag fick svårt att se. På morgonen hade jag fortfarande ont i huvudet men inte lika mycket och jag insåg att om jag ska kunna sätta mig i ett flygplan på söndag måste bihålorna få sig en omgång medicin.
Som tur är så har jag bytt till en vårdcentral som bryr sig om mig, trots att dom inte hade några lediga tider så fick jag komma och träffa en vänlig läkare som skrev ut receptet till mig.

 

För att ni riktigt ska inse hur sjuk jag har varit så.....
På Hyllan har man så här års sin skaldjursbuffé, den som jag har sett fram mot sedan jag var där förra året och mumsade i mig. I år hade vi naturligtvis bokat till just idag, just den dagen när jag känner att jag dels inte orkar vara ute bland folk och dels inte kan göra en buffé rättvisa. Så jag fick kalla in en reserv, M kastade sig på tåget från Stockholm för att vara min stand-in under kvällen.

NU förstår ni vilken näradödenupplevelse jag har haft, eller hur?

 

 

Idag hade jag ett ärende i stan efter jobbet, men jag skyndade mig hem för att hinna se matchen Granlo-Storvreta. Eftersom det är lite väl långt till Sundsvall så fick jag nöja mig med att hosta upp 69:- för att följa matchen via webbsändningen.
Det var bäddat för innebandyfest i Sundsvall, fullt med folk på läktarna och förväntan inför Granlos första match någonsin i SSL och högsta serien.
Och vilken fest det blev.
För Granlo, och deras supporters.

 

Vi stod där med brallorna nere under stor del av matchen, hyfsade till siffrorna på slutet men det var inte särskilt kul att se detta med Storvretaögon. Så det känns som att nu har Binge, Pucken och spelarna en hel del att prata om. Sedan lägger vi det här bakom oss och tar nya tag i matchen mot TT på söndag.

 

Webbsändningen då, hur var den?
Kommentatorn och experten berättade att det här var första gången för dom, och det hade dom ju inte behövt berätta. Ibland trodde man nästan att dom menade att det var första gången dom såg innebandy, men så illa var det väl inte. 
Stundtals kändes det som att tom jag hade kunnat sitta som expert, då förstår ni. 

 

Men jag ska inte gnälla mer över det, det var kanon att vi kunde se matchen trots allt.

 

* * *

 

När jag ändå håller på och gnäller kan jag väl ta i lite mer.

Jag har ont i foten och i ena knät. Nu vet ni.

 

 

 

 

Visst är den härlig bilden på mina syskon och mig.
Tagen av storkusinen Rolle vid farmor och farfars stuga i Vattholma, tidigt 70-tal.

 

 

Lever jag?

Ja, för sjutton gubbar.

 

* * *

 

Den här helgen har jag fått återuppleva hur det är att ha en tvååring.

Vi hade glädjen att få ha hand om prinsen från fredag till söndag när hans föräldrar jobbade.

Intensiva, men underbara dagar blev det. Vi klämde tom in ett litet dop.

Det var första gången vi har fått förtroendet att ha hand om något av barnbarnen så här, hoppas på att vi snart får tillfälle att prinsessan hos oss också.

 

 

 

Jag kan bara hålla med den som gjort filmen ovan, Lingon ÄR Uppsalas trevligaste.
Och på filmen är mitt favoritband med, Sullivans.
På Lingons uteservering är sommaren inte slut, så passa på att gå dit och lyssna på brollan min på onsdag kväll, 12/9.

 

* * *

 

På lördag börjar det, första seriematchen för Storvreta.

En bortamatch mot Warberg som verkligen är en bortamatch, den ska spelas nere i Bern.

Hur kul det än skulle vara att åka ner dit så får jag hoppa över det äventyret och spara mina slantar till Nerjaresan. Längtar så otroligt till sol och värme nu.

 

 

 

Här fanns det i morse två stora träd, ett plommonträd och ett äppelträd, båda ca 30 år gamla.

Båda träden tvärdog i år så nu finns det bara två små stubbar kvar av dom.

Båda träden brukar ge mycket frukt men nu är det slut på det, nu finns det kvar ett äppelträd som ger frukt och ett päronträd som på max givit 10 päron under sin livstid. Något nytt plommonträd lär det inte komma upp men vi funderar på att köpa ett nytt äppelträd, ett familjeträd med flera olika äpplen på samma träd.
Det blir ju då äpplen under en längre tid, vilket kan vara trevligt.

 

* * *

 

Både i fredags och idag har jag varit och tittat när Storvreta spelat träningsmatcher, i fredags var det derby mot Sirius och idag stod TT för motståndet. I fredags var det rena slakten, Sirius mosade Storvreta och vann med 9-3. Och visst kom man att tänka på ordspråket "motivation slår klass". Siriusspelarna var så otroligt taggade och när målen började rulla in så växte tuppkammarna och dom körde över ett Storvreta som inte fick till sitt spel.
Kul för Sirius, nu kan dom ju köra med sitt "bäst i stan" igen. Men jag unnar dom den glädjen, dom kan glädjas nu så tar vi vår glädje i vår i stället.

Till matchen idag såg Storvreta ut som ett helt nytt lag, idag spelade dom som vi är vana att se dom spela och vann matchen med 5-1.

Nästa helgs träningsmatcher kan bli lite spännande, då är ju landslagskillarna på läger så andra spelare har möjlighet att få visa upp vad dom kan.

 

 

 

 

 

.

 

Ibland funderar man på hur folk tänker.

Eller snarare hur dom inte tänker.

Gabriella sticker ensam till Egypten på semester, checkar ut från hotellet och försvinner sedan spårlöst. Hör inte av sig till någon, varken familj eller vänner.
Naturligtvis blir familjen oroliga, vad har hänt?

Varför hör hon inte av sig?

 

Till slut ringer hon hem och blir jätteförvånad över all uppståndelse, hon har ju bara blivit kär och tillbringat tiden med den nya kärleken.

"Jag är 25 år, jag är impulsiv", är hennes försvar till att hon inte hört av sig.

Och ganska så korkad skulle man ju kunna tycka.

 

Tänk så många människor som nu varit oroliga och förtvivlade i onödan, som engagerat sig i hennes "försvinnande", både familj och vänner.

Hon har verkligen visat att dom inte betyder ett skit för henne.